Härnösand (missat kort)

Nu är det dags för oss att introducera en ny kategori på denna blogg, nämligen Missade kort. Ett missat kort  innebär helt enkelt att vi har missat chansen att införskaffa ett bibliotekskort i en viss kommun eller stad och ofta att det är ett ställe som vi med liten chans kommer att åka tillbaka till. Om vi återvänder så skriver vi självklart om det.

Först ut i denna kategori blir för mig (Elizabet) den lilla norrlandskuststaden Härnösand och dess bibliotekskort.

Historien bakom Härnösand är som följer. För ett antal år sedan, i början av 2000-talet hade min mor precis studerat klart det systemvetenskapliga programmet vid Luleå Universitet, efter att cirka elva år ha arbetat som sjuksköterska. Som de flesta vet rådde det i början av 2000-talet stor brist på IT-jobb i och med IT-kraschen så mor hade inte lätt för att hitta arbete i lilla Norrbotten.

Till slut fick hon i alla fall napp – inom landstinget i Härnösand, där hon skulle få arbeta inom vård och IT. Jag gick på gymnasiet när mamma skaffade lägenhet i Härnösand och kom hem till byn två helger i månaden. Det var en prövande tid för oss alla men det gick. I familjen turades vi om att åka den sex timmar långa bussresan mellan Piteå och Härnösand, någon helg då och då. Mamma bodde i en liten takvåning, en etta med orangea tapeter, det var alltid varmt där och vattnet från kranen var i princip odrickbart (vi köpte hem mineralvatten). I huset bredvid låg någonting som liknande en musikskola vilket betydde trummor och musik alla tider på dygnet.

När jag besökte Härnösand brukade vi göra olika slags utflykter. Något museum, en utkiksplats, någon trevlig restaurang. En halvdag i Sundsvall med mammas arbetskompis dotter som var i min ålder. Några tripper till IKEA i Birsta, vilket var det stora eftersom det då var det enda IKEA:t i Norrland. Vi prata också om att besöka biblioteket då det tydligen är en väldigt fin byggnad, men dessvärre åkte vi aldrig. Detta var före mina samlingsdagar så det fanns inte en tanke på att skaffa ett bibliotekskort där heller.

Efter två år flyttade mamma hem igen när hon hittade ett jobb i Luleå och istället kunde börja dagspendla till arbetet. Och min närmaste kontakt med Härnösand numera handlar om de få gånger jag tar Norrlandskustbussen från Sundsvall och passerar igenom staden på väg hemåt. Chansen att jag kommer att återvända dit är tyvärr minimal – jag har inte bil och kan inte ta mig lätt dit. Jag känner inte någon som bor i Härnösand jag kan hälsa på. Men en vacker dag kanske… Jag överlämnar till Kristin att faktiskt visa hur det riktiga kortet ser ut.

Läs även andra bloggares åsikter om bibliotekskort, Härnösand

Linköping

Under vårt år på Åsa Folkhögskola (-05-06) genomförde vi en kortare turné med vår skrivarklass eftersom utbildningen hade en scenpoetisk inriktning. Vi besökte därför under fyra dagar fyra olika städer: Katrineholm, Örebro, Eskilstuna och Linköping. Varannan kväll uppträdde de två olika halvorna av klassen med två olika scenpoetiska tillställningar. Med på turnén var även de två scenpoeterna och dragplåstren Emil Jensen och Ingela Wall, två fantastiska personer.

Det första stoppet på vår turné var Linköping, där Kristins halva av klassen skulle uppträda i en sal på övervåningen i stadsbiblioteket. På grund av vår mani för bibliotekskort var det första vi gjorde att fixa kort där. Vi fick också komma in i bibliotekets kulvertar (korridorer), äta smörgåsar och dricka te i personalens fikarum tack vare en  klasskamrats kära mamma som arbetade på biblioteket.

Skrivarklassen var först upp på scen och gjorde ett bejublat framträdande. Ingela och Emil gjorde också fantastiska framträdanden och ingen från skrivarklassen kommer förmodligen att glömma varken Ingelas ”Var är lampan” eller Emils låt ”Igen”. Men det mest minnesvärda från just Linköping var en kvinna i publiken som för Linköpingsbor säkert är välkänd men som var helt ny för oss: Spjutkvinnan. Under hela kvällen satt denna kvinna på sin plats med ett spjut i handen – skrivarna vittnade om att det troligen användes som handväska då det hängde olika föremål från den. Spjutet användes även som applådförstärkare där det stöttes mot golvet för att visa uppskattning för de uppträdande.

I vår klass och hos Ingela och Emil under de följande dagarna kom spjutet att bli ett internskämt. Detta utmynnade i att vi skrivare till slut fick ett eget spjut, handgjort av Emil och Ingela. En jättefin träkäpp inslagen i folie, papper och annat. Bestrött med godisklubbor till alla i klassen och längst upp på skaftet en liten trädgårdsspade med foto på Emil och Ingela. Skrivarna var måttligt stolta över detta spjut, som följde med oss under resten av året. Om någon vet vad som blev av spjutet får ni gärna förtälja historien.

Linköpings Stadsbibliotek

Om själva bibliotekskortets utseende råder delade åsikter. Elizabet anser att det är ett snyggt kort då det är väldigt stilrent och enkelt. Den traditionella ramen finns med men i en snyggare, diskretare och mer uppdaterad variant. Det är också tydligt vilket bibliotek som kortet hör till. Kristin är inte lika förtjust. Kortet är visserligen inte fult men det ligger på gränsen till att vara lite tråkigt. Vi är medvetna om att det finns en nyare variant av kortet och vi planerar naturligtvis att införskaffa det så småningom. En uppdatering här på bloggen är självklar.

Spjutet

Askersund?

Egentligen är det konstigt att vi kan skriva om Askersund två gånger eftersom det nog egentligen inte finns? Eftersom det är konstigt är det däremot inte konstigt att detta blir ett ovanligt kort inlägg.

Men i alla fall, som Betzy nämnde förra veckan så var hon med när jag skaffade mitt bibliotekskort i Askersund. Det hela var en del av en roadtrip som vi gjorde för några somrar sen. Mer om den kommer längre fram i tiden. Det jag kommer ihåg av Askersund och av biblioteket är inte mycket. Det fanns på en gata, huset låg i mitten någonstans och det fanns hus på andra sidan vägen. Det var ett relativt lätt bibliotek att hitta till vill jag komma ihåg. Detta kan ju i och för sig ha berott på att Betzy hade varit där tidigare.

För bild och omröstning om kortet hänvisar jag till Betzys inlägg om Askersund . Själv gav jag kortet en 2:a för att jag tror att det faktiskt är möjligt att göra ett ännu fulare kort.

Så här inspirerad blev jag som fotograf i Askersund.

   

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

Läs även andra bloggares åsikter om bibliotekskort, bibliotek, samlande, samling, kultur, Askersund

Omskrivna!

Jag och Kristin har blivit omskrivna i media för första gången! Detta förtjänar att omnämnas och firas på mer eller mindre stort sätt (*fanfar*). Det handlar om en samlarblogg som har fått reda på vår lilla blogg och skrivit ett kort inlägg om detta. Inlägget är positivt och vi tycker det är jätteroligt att höra vad andra tycker samt se att det finns fler därute som samlar på våra kära kort och att det finns gott om kort som vi ännu inte har fixat. Vi gillar när ni kommenterar och är aktiva i bloggen, länka gärna till era egna sidor så vi kan få se vad ni har för bibliotekskort!

Vi kan för övrigt även nämna att vi är cirka nummer sju på google när man söker efter bibliotekskort. Målet är såklart att bli nummer ett!

http://collectio.wordpress.com/2010/08/03/hyfsat-ny-samlarblogg/

Askersund

Askersunds bibliotekskort är ett av de kort som jag (Elizabet) och Kristin båda har – med skillnaden att vi inte införskaffade korten samtidigt. Jag var med när Kristin skaffade sitt men min relation till detta bibliotek och detta kort går längre tillbaka än så.

Det började med en Lunarstormkontakt och slutade med att en ett år äldre kille från Örebro flyttade upp till Piteå istället för att börja på Chalmers. Hans föräldrar ogillade det, men det blev ett fint år. När nästa skolår skulle börja (och jag hade gått klart gymnasiet) skulle vi flytta till Göteborg tillsammans för att plugga. Sommaren innan terminen började hade vi dock ingen lägenhet i Göteborg och visste inte vad vi skulle hitta på. Hans familj hade just blivit utkörda ur sitt hus då det skulle jämnas med marken för att ge plats för en bredare motorväg och istället köpt ett halvt fallfärdigt hus, ett f.d. hus för små arbetarfamiljer, drygt en mil utanför Askersund. Jag sökte sommarjobb i tre-fyra städer den sommaren och fick till slut napp – hemtjänst i Askersund. Jag tog en väska och lite grejer och flyttade in hos min svärfamilj under sommarmånaderna i en av de f.d. lägenheterna.

Jag trivdes bra på min första hemtjänsttjänst – jag fick inte göra så mycket påfrestande saker eftersom jag inte hade arbetat där tillräckligt länge, och jag fick mycket motion när jag cyklade halvvägs runt staden. Som stad på sommaren är Askersund mycket fint, jag minns hur det var att bli bjuden på fika på att kafé med vattenutsikt av en brukare. Allt detta gjorde det lättare – det var en oerhört påfrestande sommar och jag önskar ingen att bo hos sin svärfamilj.

Ett av de första saker vi gjorde i staden var såklart att skaffa bibliotekskort – vi skulle börja samla på kort. Jag är osäker på om jag använde det, jag tror jag lånade några skivor, jag tror även att jag lånade någon bok åt min sambo. Biblioteket är hursomhelst ett ganska vanligt bibliotek i en småstad – inklämt i en tegelbyggnad centralt i staden. Dessvärre har jag inga foton därifrån. Historien om mitt andra besök där överlåter jag till Kristin.

Askersunds bibliotekskort

Själva bibliotekskortet är ett kort jag brukar ta upp när jag pratar med andra om varnande exempel, eller när jag ska räkna upp vilket kort som är det fulaste. I mina ögon är detta så fult man kan göra ett kort. Det är ett kort av standardtyp som presenterar logotypen för Askersunds kommun plus lite information i form av ett telefonnummer. Det framgår inte på något annat sätt att det är ett bibliotekskort. Det kunde åtminstone ha stått ”Bibilioteken i Askersund”. Den karaktäristiska blå ramen runt logotypen finns dock inte här vilket är relativt ovanligt. Istället har man förstört kortet genom att sätta dit en obeskrivligt ful färg – en korsbefruktning mellan gul och orange (kortet är inte missfärgat, det är skugga). Jag brukar gilla starka färger men den här färgen är inte acceptabel och tycker därför att det är dags att byta ut. Det representerar helt enkelt inte Askersund och är inte ens en av kommunens profilfärger.

Läs även andra bloggares åsikter om bibliotekskort, bibliotek, samlande, samling, kultur, Askersund

Flen

Bibliotekskortet från Flen var det andra kortet som införskaffades sedan vi börjat på Åsa Folkhögskola i Sköldinge. Flen är en av två närliggande småstäder, där den andra är Katrineholm. Flen ligger lite närmare och är lite mindre, därför besökte vi inte staden lika ofta som Katrineholm. Oftast åkte vi dit ett par stycken med folkhögskolans minibuss för att helghandla mat på ICA, Willys eller liknande. I staden finns även en liten galleria med ett systembolag och lite av varje. Det fanns även en ganska fin second hand-affär där jag (Elizabet) har för mig att jag köpte något plagg.
I Flen hade vi även en gruppaktivitet med klassen – nämligen att vi alla åkte iväg för att bowla. Det var riktigt roligt men jag (Elizabet) gick det inte bra för. Vi skrattade även åt att det lokala bowlinglaget heter Flensmixen, på samma sätt som vi sa till busschaufförerna att vi ville åka till Flens. Ett annat minne är när ett antal tjejer från klassen skulle delta i någon slags kvinnofrukost tidigt på morgonen i Flen, där vi uppträdde med poesi och som tack fick böcker och frukost.
Mitt minne av biblioteket är att det är ett ganska vanligt bibliotek, inklämt i en byggnad längs huvudgatan. Jag lånade CD-skivor med folkmusik på biblioteket men det var nog enda gången jag använde det kortet. Det var dock ett trevligt kort, snyggare än det som tillhörde sin systerstad Katrineholm. 
Jag (Kristin) använde inte kortet alls, misstänker att det berodde på att mitt undermedvetna tyckte att det var för fint för att användas.

Flen bibliotek

Om kortet skulle placeras in i en kategori hamnar den under kort som är tecknade/målade, vilket är en mycket trevlig kategori. Att både bilden och texten är tecknad är väldigt ovanligt. Det passar dock mycket bra ihop – ett vanligt icke handritat teckensnitt hade antagligen förstört den hemgjorda känslan. Ofta föreställer bilden på bibliotekskortet ett konstverk som människor på något vis förknippar med området. Eftersom vi båda gillar katter gillar vi även kortet på detta sovande djur men det är inte självklart vad bilden har att göra med Flen. Gissningsvis är bilden gjord av en konstnär med anknytning till Flen, om någon vet något mer får ni gärna dela med er av insideinformation. 

Elizabet & Kristin 

Läs även andra bloggares åsikter om bibliotekskort, bibliotek, samlande, samling, kultur