Haparanda

Min relation med Haparanda är av ett långvarigt slag så därför var det egentligen märkligt att Kristin lyckades skaffa sitt kort före mig.

Som det står i mitt presentationsinlägg kommer ena hälften av mig från Tornedalen. Min kära mor är nämligen född och uppväxt i en liten by ca 35 km norr om Haparanda, vid namn Korpikylä. Korpikylä betyder på finska Ödebyn och det kan man verkligen påstå. Det är en liten by som ligger på båda sidor av 90-vägen. Det finns även ett svenskt och ett finskt Korpikylä. I byn finns även en av Sveriges största myrar som dessvärre håller på att dikas ur.

Hursomhelst. Många är de somrar, sportlov, höstlov och jullov som jag har tillbringat däruppe med mina syskon och mina föräldrar eftersom mina morföräldrar fortfarande bor kvar i deras stora hus.. Mycket skidåkning, skoteråkning, korvgrillning, pusselbyggande, ritande och spelande har det blivit. Som barn kände jag dock till byn under namnet Skogskärr, vilket egentligen var namnet på en liten tågstation som fanns där för många år sedan. Nu är det många år sedan tågspåret togs bort men jag minns hur vi som barn brukade leka där. Och alla de som vet historien om Tornedalen känner också till att allting skulle ha svenska namn då finska ansågs mycket fult.

Historien om hur jag äntligen skaffade kortet är dock en helt annan. Förra sommaren när jag var ledig från Sommardesignkontoret i juli beslutade jag mig för att ta en tur norrut och hoppade därför på bussen till Haparanda. Innan vi åkte iväg till Korpikylä bad jag mina morföräldrar att köra mig till biblioteket för att skaffa kort där. Biblioteket i sig var ganska oansenligt, ett ganska typiskt och tråkigt bibliotek. Det enda som är unikt är språkligheten – det fanns en hel del information på finska. I Tornedalen pratar man nämligen både svenska, finska och meänkieli (tornedalsfinska även kallat, ett av Sveriges minoritetsspråk). I det lokala Haparandabladet blandar man också språk friskt, för de flesta talar ett eller två av dem. Min mormor tittade hursomelst lite roligt på mig och skrattade när jag svarade nekande på om jag skulle låna några böcker. Hon har alltid tyckt att jag har lite tokiga idéer. Här nedanför kan ni se ett av mina påfund.

Angående själva bibliotekskort. Det är ett oerhört tråkigt kort. Standardramen i blått är där, det framgår tydligt att det är ett bibliotekskort det handlar om. Det finns även praktiska kontaktuppgifter om man nu skulle behöva det. De har valt att ”snygga” till kortet lite genom att slänga in en bild, kanske deras logotyp samt slängt in ett snett ”Gränslösa”. Trycket är dock inte snyggt utan ser pixligt och osmakligt ut. Jag tycker verkligen det är på tiden att Haparanda som har marknadsförts så hårt de senaste åren även borde ha ett nyare och snyggare kort. Jag skulle antagligen ge det 2 av 5.